I vår första utställning möter vi två konstnärskap som i förstone kan tyckas vara varandras motsatser:  figuration kontra det ickeföreställande, massiv tyngd kontra luftig lätthet, tradition kontra experiment. Denna tankemässiga kontrast visar sig i praktiken, när den tar visuell gestalt, upplösas i en rik helhet som förmedlar ljusspel, rörelse, och skulptural reliefverkan. Jag tror också att det är riktigt att påstå att dessa två konstnärskap är sprungna ur samma grundläggande drivkraft: skönhetslängtan!

 

Ovan kallade jag Matilda Dominiques arbeten experimentella och ställde det i opposition mot tradition. Detta motsatsförhållande är, när man synar det i sömmarna, feltänkt. Någon klok person har formulerat paradoxen: Om det inte är tradition, är det kopia. Tanken är, om jag förstår sentensen rätt, att understryka hur tradition är ett levande språk som ständigt är under utveckling. Den som inte har erfarenhet av traditionen är utlämnad åt att bara härma konventioner och utseenden.

 

Dominiques arbeten är rotade i en djup tradition. Hennes vävda strukturer är sinnligt estetiska men också överraskande dubbeltydiga eftersom de även kan förstås didaktiskt, som en kulturhistorisk berättelse om hur vi tillverkar våra tyger. Så här beskriver hon sitt arbete:

 

”I min konstnärliga praktik är jag på samma gång en ingenjör som skapar mjuka byggnader, en forskare som gör materialexperiment och en vävare som oändligt upprepar samma mönster.

Mina handvävda skulpturala objekt relaterar ofta till textilier som finns i ett hem; till saker som används för att rengöra, torka, värma, skärma av och skydda. Skalan i de vävda strukturer jag gör är dock enorm i jämförelse med hur dessa vardagsföremål är uppbyggda. Och de objekt jag skapar är inte alls funktionella.

Mina vävda strukturer byggs upp av trådar som var och en tyst rör sig genom textilens rutnät. Inuti detta galler, liksom mellan varje tråd, skapas utrymmen där luft och ljus kan färdas. Många gånger väljer jag att hänga upp verket så att alla sidor är synliga för den som rör sig i rummet.”

 

Peter Lindes språk är människokroppen. Framställningar av den mänskliga gestalten utgör, uttryckt med målaren Alvar Janssons ord, konsthistoriens ryggrad. Under sin utbildningstid på Konsthögskolan, då han varje dag modellerade efter levande modell, och under sin tid som lärling hos skulptören Gustav Nordahl, förvärvade Linde djupa kunskaper inom denna mycket svårbemästrade konst. En konstnärskollega från studieåren har beskrivit hans modelleringsteknik som om leran på ett mystiskt vis tycks rinna ur fingrarna på honom. Han kan idag fritt och improviserande arbeta fram mycket komplicerade figurkompositioner utan att ta stöd av foton eller andra förlagor. Han berättar: ”jag såg en rygg i en dröm och blev nyfiken på vad som dolde sig på andra sidan.” Vi förstår att det inte är kroppen i sig som är intressant, utan det liv den uttrycker, och då inte enbart som avbildning utan även som dynamiskt formspel.

 

Peter Linde offentliga arbeten i stadsrummet utgör en befriande kontrast mot den menlösa utsmyckningskonst som allt för ofta tillåts invadera våra gemensamma miljöer. Linde förtrollar platsen och skänker den dignitet. Vid Nacka strand finns en flygande kvinnogestalt som får oss att häpna och förundras. Hans Hjalmar Söderbergporträtt i Humlegården är ett mästerverk. Utanför Stadsbiblioteket i Göteborg finns en djupt gripande framställning av Karin Boye. Lindes exceptionella färdighet att frammana rörelse gör honom också särskilt lämpad att gestalta idrottare. Ingoskulpturens latenta kraftutveckling och Zlatanskulpturens triumfatoriska framåtrörelse  är underbara exempel på detta. Förstudier till dessa skulpturer finns representerade på utställningen.

 

Varmt välkomna till denna mångtydiga och poetiska utställning!

 

​