Siri Derkert drawings - now extended Sat 2, 9, 16 Oct at 12-15!
/ Fredrik Nielsen glass sculptures
21 Aug - 26 Sep 2021
Both Siri Derkert's and Fredrik Nielsen's art goes their own way, where their art expresses their own feelings and world of imagination. In Fredrik's practice, one can trace the bodily aspects of creating the works, the heavy material and the hot studio as well as the emotional effect of his conscious use of strong colors. In Siri's world a distortion in the shapes and presence in the line where she moves freely in different scales and materials.
We think that these two works of art can meet in close dialogue in the expressionist, in the dissolved and strongly figurative. Maybe it would be exciting to return to the title "Movements in all directions" that Siri had at her exhibition at the Modern Museum in 1960?
Siri Derkert is one of the leading figures in Swedish art of the 20th century. Her early Cubist paintings can be counted on international modernism. The late work in Östermalmstorg metro station in Stockholm in 1965 meant a turning point for the design of the public space.
Siri Derkert is known as an artist with a strong personal and expressionist style. In early works, especially from the time in Paris, one can see impressions from both Cubism and Fauvism. She has made figure paintings in gray tones, usually pastels, interiors and child portraits. With the exhibition "On the way", Siri Derkert became the first woman with a separate exhibition at the Moderna Muséet in Stockholm. The exhibition opened on April 27, 1960.
Anna Lerinder (född 1970) utbildad vid Nyckelviksskolan, Beckmans designhögskola och Formakademin. Hennes praktik rör sig i mötet mellan precision och sensibilitet, där materialets motstånd och möjligheter formar uttrycket. Hon har sin ateljé i Gustavsberg, i en fabriksmiljö nära förknippad med Gustavsbergs porslinsfabrik, där Kajsa Nyman och Olle Nymans morfar en gång var disponent – en plats där historien fortfarande vilar i väggarna.
I de senaste relieferna i gips träder en ny riktning fram. Vid första anblick framstår ytorna som stilla – släta, kontrollerade fält av vithet. Men i mötet med blicken öppnar de sig. Små förskjutningar och knappt skönjbara nivåskillnader antyder en rörelse under ytan – en störning, en andning, ett annat lager som långsamt gör sig synligt.
Här finns en exakthet, men också en vilja att låta strukturen rubbas. De subtila organiska rörelserna bryter igenom det strama och skapar en spänning mellan kontroll och sårbarhet. Relieferna kan läsas som tillstånd – kroppar utan kropp, landskap utan horisont – där erfarenheter av liv förtätas i en stilla men laddad närvaro.
Arbetet för tankarna till Jan Schoonhoven och hans vita reliefer med rytmiska variationer. Men där Schoonhoven sökte en objektiv och icke-emotionell estetik, öppnar Lerinder i stället för ett närgånget möte med en inre rörelse – där det nästan osynliga bär spår av förändring, förlust och möjlig omformning
/Katja Pettersson