Berenice Hernández har utvecklat en spännande arbetsmetod där hon varvar lervälling och pappersark som hon metodiskt sammanfogar till större block. Hon skär eller sågar sedan blocken i mindre bitar, ibland innan och ibland efter att hon bränner blocken. Eftersom pappret brinner upp har hon nu ett rikt och varierat material av porösa formelement som hon kan arbeta vidare med. Nu börjar den verkligt kreativa processen, då hon genom att limma eller glasera samman delarna kan jobba improvisatoriskt i dialog med den framväxande skulpturen.  Ibland glaserar hon ett objekt ett flertal omgångar tills hon tycker att det uppstår något intressant. Hon jobbar också med oväntade materialmöten genom att addera ickekeramiska material i sina kompositioner.

 

Hernández tänker alltid på sina skulpturer och installationer som en slags arkitektur i modellformat. En självbyggd arkitektur som är inspirerad av bebyggelsen i hennes uppväxtstad Mexico Citys förstäder. På samma sätt som denna växer hennes skulpturer fram organiskt och oplanerat. Hennes byggningar med sina sprickor och brutna linjer frammanar en stark närvaro av tid, ett ständigt skiftande skeende där ingenting är konstant eller riktigt bestående.

 

Hennes upptagenhet av tanken på att bygga och riva förklarar hon som en konsekvens av hennes

emigration till Sverige: hennes behov av att överge en identitet och bygga upp en ny som fungerar i det nya sammanhanget.

 

Hon började sin konstnärliga utbildning i Mexiko, fortsatte på konsthögskolan i Oslo och avslutade med en masterexamen i år på Konstfack.

 

Hennes separatutställning Alla otroligt många tillstånd på Kaolin Gallery i Stockholm är inspirerad av en dikt av Bengt Emil Johnsson vars inledande rader är:

 

"Alla de otroligt många tillstånd som berövas en.

Minnena, inte av tillstånden, men av att de en gång varit “där”."

 

Dessa ord passar även in på Gunnar Olssons konst.

 

Han skriver: ”Jag söker inte dekor. Jag söker ett tillstånd. Det kan exempelvis vara vind, rörelse eller kyla. Natur helt enkelt. Medlen är färg på en plan yta. Detta trolleri uppstår inte av sig själv: jag måste söka efter en form som motsvarar min känsla. Ett äventyr som sysselsätter mig än idag.”

 

Gunnar Olsson berättar om ett tidigt skolminne när hans skolfröken i småskolan bad barnen att rita en orm. Gunnar som var sex år och uppväxt i en enrummare på Mariaberget, hade inte en aning om vad en orm var. I desperation ritade han en grön rektangel. Trots att han på sätt och vis föregrep konkretismen ansågs han inte skolmogen…

 

Kanske behöver vi inte tillmäta denna traumatiska händelse så stor konstnärlig betydelse, men det är påfallande att i Gunnars framtida måleri geometriska stiliseringar och till och med raka linjer gärna lyser med sin frånvaro. Själv poängterar han viljan att skildra rörelse som en ursprunglig drivkraft som har följt honom genom hela hans konstnärskap. När han lite senare under barndomen ritar en häst, försöker han inte avbilda hästen anatomi, utan vill i stället frammana en känsla av en häst i skumpig rörelse. Hans metod är inlevelse, inte bara i det visuella utan i alla sinnesförnimmelser, sina egna och kanske också hästens.

 

När han under studieåren på Konstakademien under en resa drabbades av van Goghs måleri, finner han en bekräftelse på att han var någonting viktigt på spåren.

 

Ulf Linde skriver i en text om hans utställning på Thielska Galleriet att Gunnar är en synsk realist: ”…han är synsk, och den verklighet han vill vara sann mot omfattar också känslans inre regioner.”

 

När man samtalar med Gunnar överrumplas man ofta av hans drastiska associationer. Och det är också på det viset Gunnar berättar i sitt måleri: att med ett poetiskt associationsrikt bildspråk formulera en fördjupad känsla av minnen och upplevelser.

 

Gunnar Olsson är representerad på Moderna Museet och Nationalmuseum.

 

Gunnar Larsson 28 juli 2022